Stora vågor rullade över havet. Vattnet var grått och speglade den stormiga himlen ovanför.
Ett åskväder var på väg mot stranden, där Seb och de andra sälarna vilade och fångade små fiskar till middagen.
Seb simmade glatt genom vattnet och kände sig fri och lätt. När han ökade farten pirrade det av spänning i magen, som små fjärilar.
Plötsligt fick den glada sälen syn på något färgglatt som flöt framför honom.
Det såg ut som en liten ö.
Seb tvekade ett ögonblick, men nyfikenheten tog snart över. Han simmade runt den märkliga ön några varv och gjorde sig redo att klättra upp på den.
Då hörde han ett räddhågset rop.
”Kom inte närmare! Det här är ingen ö. Det är en plastpåse som människor har tappat i havet, och jag sitter fast i den!”
En liten fågel kikade fram under plasten. Ögonen såg ledsna ut och den lilla gula näbben darrade.
Seb tog försiktigt tag i påsen med munnen och försökte dra bort den från fågeln, men den satt fast.
Han försökte igen och drog så hårt han kunde.
Fågeln satt fortfarande fast.
Då fick Seb en idé.
”Vänta här”, sa han till fågeln. ”Jag ska hämta hjälp.”
Han skyndade sig genom vattnet och simmade tillbaka till de andra sälarna.
När Seb återvände med sin familj och sina vänner hade stormen börjat lätta. Havet blev ljusare medan gruppen simmade tillsammans mot den fångade fågeln.
Genom att samarbeta drog sälarna i plastpåsen tills fågeln till slut lyckades ta sig loss.
”Ni räddade mig!” ropade den lilla fågeln glatt.
Seb och hans vänner samlade sedan ihop plastbitarna som flöt i närheten och bar dem mot hamnen.
En liten flicka som stod vid vattnet fick syn på dem.
Hennes ögon blev stora när hon såg sälarna och skräpet.
”Jag ska se till att plasten tas om hand”, sa hon till sin mamma. ”Jag vill inte att några djur ska skadas. De är mina vänner också.”
Seb tittade på från vattnet och log.
När han simmade tillbaka till sin familj tänkte han på det som hade hänt.
Att vara modig betydde inte att man måste göra allting ensam.
Ibland betydde mod att våga be om hjälp.
