Sjön Xochimilco låg klar och blå. Små vågor dansade över ytan och fick vattnet att glittra som ett mjukt täcke av ljus.
Axxi axolotlen var alltid på jakt efter nya äventyr.
Han var en modig liten upptäckare som gärna simmade lite längre bort än sina vänner. Han ville hitta sjöns hemliga platser och träffa de färggladaste fiskarna han kunde finna.
Den dagen simmade Axxi mot en lugn del av sjön, nära en plats där människor ibland brukade fiska.
Det var varmt och stilla i vattnet, och långa vattenväxter vajade mjukt omkring honom.
Axxi log och började leka kurragömma med en liten charalfisk som hette Charlie.
De två vännerna for fram mellan växterna och skrattade medan de lekte.
Plötsligt kände Axxi hur något drogs åt runt hans svans.
”Aj!” ropade han.
En tunn fiskelina hade trasslat in sig runt honom. I änden satt en vass krok.
Axxi och Charlie drog och vred för att försöka få loss honom, men linan satt hårt.
En salt liten tår rullade nerför Axxis runda kind.
Charlie simmade så fort han kunde och drog i den lösa änden av linan.
Med ett sista kraftigt ryck lossnade fiskelinan.
Axxis svans var skadad, men han var i säkerhet.
”Åh nej! Kommer din svans att bli bra igen?” frågade Charlie.
Axxi tog ett djupt andetag.
”Det tror jag”, sa han. ”Axolotler är väldigt speciella. Vi kan låta delar av kroppen växa tillbaka om de blir skadade.”
Med tiden läkte Axxis svans och blev stark igen.
Han tittade på den övergivna fiskelinan som låg på sjöns botten.
”Jag önskar att människor tog bättre hand om sitt skräp”, sa han. ”Sjön är vårt hem också.”
Sedan simmade Axxi och Charlie tillbaka till sina vänner, glada över att vara trygga och tillsammans igen.
